En hel månad har det gått sedan T var över och vi snackade och snackade.
Mycket snackade vi socker, beroende och mat överlag. Och såklart vikt..
Jag vill ju gå ned i vikt, finns väl ingen som inte vill på ett eller annat sätt.
För mig blir kolhydrater en drog och gör att jag sväller på alla bredder och inte kan sluta.
Det gör ont i magen och jag får en hård klump högt uppe i magen. Och det är inte bara fysiska symptom.
Det är det inte värt längre!!!!
Utan kolhydraterna och alla mjölkprodukter, halvfabrikat och allmänt skräp så mår jag så otroligt mycket bättre.
Som sagt, idag(30 nov) är det 1 månad precis sedan T var hit.
Jag är otroligt tacksam för allt stöd hon givit under denna månad.
"Skam och Ångest" har transformerats lite granna.
Skam är nu inte längre för att jag äter så mycket godis/sött och annat onyttigt, gömmer stjäl och annat..
utan har blivit lite av skam för att jag inte riktigt vill stå för min sjukdom inför andra.
Det har blivit lättare, men det e fortfarande svårt att få andra att förstå och helst då främlingar eller familjemedlemmar man sällan träffar.
Ångest ligger mer i tanken på att jag aldrig kan äta det där igen..
Allt det där jag tycker varit så otroligt gott, mammas pannkakor,palt och kroppkakor. Potatisbaserat och mjölbaserat.. gärna tillsammans med både sött och salt, TRIGGA igång mig riktigt ordentligt.
Men det är inte värt alla problem de för med sig!
Men det är slut på det nu. Inget mera!!
För idag! imorgon tar jag ett nytt beslut.
Det finns annat att fira med om jag absolut måste, vilket jag inte heller måste!
Allt känns som svammel just nu, klockan är långt över sängdags. Men jag kände att jag måste göra ett avtryck denna dag.
